Text och bild Wiwi Samuelsson
Publicerat 2021-04-23
En solig aprildag var 14-metersmasten utlyft från mastmagasinet på marinan ute vid Herstaberg i Norrköping. ArkipeLagets Lotta Lanne och Hans Andersson redde bland vantar och stag, snören och sladdar medan landkrabban (Wiwi S.) stod bredvid och glodde storögt på det till synes hopplösa trasslet.
Somligt skulle ligga till vänster, annat till höger och någon vante skulle fästas i aktern (tror jag…).
Stödjande stag skulle bandageras med vävtejp och högst uppe i toppen – likt en triumferande stjärna i julgranen – skulle vindflöjlar monteras som i sin tur var förbundna via elsladdar med en låda längst ner vid mastfoten. Och då gällde det ju att sätta rätt propp i rätt hål så medan Lotta fick sätta snurr på flöjeln fick Hans testa sig fram till ”rätt hål”.
När allt var sorterat på rätt sida och rätt plats och markeringar med tejp hade gjorts här och där var det dags att hitta båten bland hundratals andra som fortfarande väntade på sina stöttor, täckta med presenningar eller dolda i små ”tälthus”. Linjetta var väl förberedd med nymålad botten.
Plötsligt rundade den märkligaste av till synes självkörande farkoster en platsinbakad lustjakt och närmade sig långsamt. Bredvid gick en man med en rund gul grej i handen – något slags styrinrättning förstod jag – och med millimeterprecision lotsade han fram det blå undret mellan de långa raderna av upplagda båtar. (I Dresden finns en bro som heter Das Blaue Wunder – det blå undret. Det påstås att den från början var målad i grönt men över en natt bytte den färg och blev just blå.)
Om något liknande hänt detta blåa under förtäljer inte historien men när det sakta körde in under Linjetta kunde alla konstatera att de båda farkosterna var perfekt färgkoordinerade.
Lottas nytvättade trasmattor hängde skyddande längs Linjettas sidor och breda sadelgjordar spändes under båtens buktande buk. När allt var klart lättade 3,5 ton Linjetta nästan omärkligt från marken…
…och Lotta kunde lägga den allra sista handen vid bottenmålningen: undersidan av kölen som inte hade varit åtkomlig så länge båten stod på marken.
Och sedan bar det iväg. Långsamt och majestätiskt som imperiets drottning gled Linjetta med fören riktad mot havet förbi raderna av tysta båtar, som avundsjukt såg sin syster lämna gemenskapen så tidigt på våren.
Men hoppsan! Rampen där båten ska sjösättas är upptagen. Det står några där ute och stirrar fientligt på Linjetta som närmar sig. Två svanar verkade ytterst obenägna att flytta på sig. Dom var här först!!!
Men man ska aldrig bråka med dom som är större och starkare än man själv är. Bättre fly än illa fäkta…
Sakta, sakta sänktes Linjetta ner i Bråvikens för dagen rätt blåa vatten och gick till sist helt av stapeln. Det är BARA båtar som kan gå av stapeln hävdade chefredaktören på Trelleborgs Allehanda när jag på 70-talet praktiserade där.
Ja jösses – hon flyter! I år igen! Lotta lyssnar nervöst efter minsta tecken på att något bubblar, porlar eller läcker där inne i skrovet. Det har hänt förr men den här gången är allt tyst och fint.
Och efter ett par hostningar och lite extra varv brummade också motorn snällt igång. Men hjälp vad löjlig en segelbåt utan mast och segel ser ut! Så kan vi ju inte ha det. Lotta styr bort mot närmsta bryggan och lägger till i väntan på mastens ankomst.
Med masten dinglande på trekvart närmar sig ett nytt monsterfordon – denna gång en röd kran. Det sista momentet – påmastningen – väntar och det verkar inte vara något för folk med svaga nerver. Hans och Lotta säger obegripligheter till varandra av typ: ”Ge mig aluminiumrör till undervant”. Och inte minst de pyttesmå skruvar, som ska till för att fästa olika tåtar och vajrar i beslag lite varstans på båten, måste skapa mardrömmar för halva sommaren. När det är som värst ska de skruvas i på de mest äventyrliga ställen, utanför båten och ovanför vattenytan…och så himla små alltså….
Men mot alla odds ramlar inga små nipplar och pryttlar i vattnet och alla vant och rör hamnar där de ska. I morgon är det broöppning vid Händelö och dags för Hans och Lotta att ta sig till Lindö för att sätta segel för vidare färd mot hemmahamnen på Snedskär.
Skönt att det är över, verkar svanen tänka. Så man får va´ifred….