Marin nationalpark seglar i Kosterhavet

Publicerat 2022-12-03

En lyckans schweizerost kanske man skulle kunna kalla Sveriges – tills vidare enda – marina nationalpark i Kosterhavet. Efter många års diskussioner, studier och ömsesidigt lärande lyckades lokalbefolkning, kommuner och statliga myndigheter, forskare, fiskare och fritidsfolk att komma överens om en form för att förvalta en gemensam hållbar framtid; en framtid som samtidigt bevarar de unika naturvärdena i Kosterhavet, möjliggör ett fortsatt fiske och traditionella näringar och utvecklar en turism med kvalitet istället för kvantitet. Den administrativa formen är Kosterhavsdelegationen medan den rent geografiska påminner om en schweizerost, enligt Andrea Morf, forskare vid Havsmiljöinstitutet i Göteborg.

Skärgårdsvy från Tanums kommun.
Foto: Bjoertvedt, CC BY-SA 4.0 https://creativecommons.org/licenses/by-sa/4.0, via Wikimedia Commons

– Kosterhavets nationalpark är inte en så entydig skapelse som namnet ger intryck av. Efter den långa process som följde på Naturvårdsverkets första initiativ 1989 slutade det med att nationalparken mest kan sägas likna en schweizerost, konstaterar Andrea Morf. I ”hålen” finns fortfarande områden som ägs av privatpersoner – Naturvårdsverket valde att inte driva igenom att allt skulle ägas av staten – och det finns även områden som har andra former för skydd än nationalpark. Men allt samordnas och förvaltas genom den skötselplan och samförvaltningsorganisation (Kosterhavsdelegationen) som skapats för nationalparken. Läs mer om Kosterhavets nationalpark i Sjöräddningssällskapets tidskrift TROSSEN 4/22

I Sjöräddningens tidning TROSSEN nr 4 2022 finns en fyllig presentation av Kosterhavets nationalpark. Alla medlemmar kan läsa artikeln via hemsidan.

Tid, tålamod och gemensamt lärande krävdes
Den mosaikartade konstruktionen i Kosterhavet blev resultatet av åratal av, ibland intensiva, diskussioner, möten och framför allt gemensamma studier av den natur man ville värna och de näringar(som fiske och turism) som man samtidigt ville fortsätta att bedriva på ett sätt som inte skadar de unika naturvärdena. Både lokalbefolkning, kommunala och regionala företrädare, statliga myndigheter, forskare och företrädare för ideella organisationer med naturvård och friluftsliv i fokus, deltog i arbetet.
Fördelar och nackdelar med nationalparksformen vägdes mot andra och/eller kompletterande skydd; vilken nytta kan lokalsamhället få exempelvis i form av pengar och personal som avsätts för områdets förvaltning och utveckling.

I Kosterhavets nationalpark har bl a ett Naturrum byggts upp som fungerar som lokal mötesplats och som magnet och informationscentral för besökare. Slitaget hanteras genom regelverk som utvecklats i samråd med lokalbefolkningen, skyltning, stigar, staket och annan infrastruktur samt genom guidning och övervakning. Till det lyckliga slutet i Kosterhavet bidrog i hög grad att det fanns personer med i processen som ville och kunde fungera som medlare mellan stridiga viljor och forskare som kunde bistå med fakta och kunskap. Det fanns också tidigare erfarenhet av samarbeten med myndighetsföreträdare inom andra områden som redan grundlagt ett visst ömsesidigt förtroende. Yttre händelser i form av ett EU-direktiv innebar också att stötestenen fisket kunde föras bort genom en speciell överenskommelse om fisket i Koster-Väderöfjorden mellan myndigheter och fiskarkåren, som ledde till etableringen av ett Natura 2000 område.

Bredare perspektiv på hållbar utveckling än enbart miljöskydd
– Det bredare perspektivet på hållbar utveckling var tydligt ganska tidigt i Koster/Strömstad liksom kunskap om vad som bör skyddas och varför, menar Andrea Morf.

– I Kosterfallet var både öborna och Strömstads (och senare även Tanums) kommun sedan långt tillbaka intresserade av sociala och ekonomiska utvecklingsfrågor. De skaffade pengar och jobbade tillsammans i olika konstellationer för att få till en hållbar utveckling med en attraktiv, levande skärgård, inklusive ett levande fiske. Under diskussionerna om fisket i Koster-Väderöfjorden ansåg politikerna att ett levande lokalt räkfiske var viktigt även för turismen och stöttade därför fiskarna. Forskarna konstaterade att både fiske och turism behöver en frisk havsmiljö för att vara långsiktigt hållbara och genom en kartläggning av havsbottnen insåg man också exakt var man behövde skydda vad och lyckades hitta en kompromiss. Inom projektet Samförvaltning Norra Bohuslän gjorde sedan fiskarna hållbarhetsbegreppet till sitt eget – och blev så småningom en del i nationalparksprocessen och den nuvarande förvaltningen, Kosterhavsdelegationen.

På det sättet blev kanske nationalparksprocessen i Kosterhavet också lite av en pionjär inom havsforskningen. I en sista reflektion berättar nämligen Andrea Morf att man internationellt numera trycker på att det är viktigt med både vetenskap och lokal/traditionell kunskap; de behöver mötas i förvaltningen och traditionell kunskap bör även ingå i havsforsknings-kunskap (ocean science).