Publicerat 2022-12-02
1989 fick Sverige sin första nationalparksplan efter ett decennium av inventeringar av Sveriges mest värdefulla naturområden. Till de tjugo rara områden, som Naturvårdsverket vaskat fram, hörde en del av Sankt Anna. Det gjorde även ett område på västkusten – Kosterhavet – och det blev Sveriges första marina Nationalpark men i Sankt Anna sjönk planerna som en hommsten ganska snart. Varför, har ett gäng forskare nu frågat sig; vad hände och kan vi lära något inför nya försök att frälsa värdefull natur för framtiden?
– Det var många av dagens förhållanden som inte fanns på kartan då 1989, påminner Sara Söderström, från Södertörns högskola, den forskare som bl a gjort fältarbetet i Sankt Anna för det gemensamma forskningsprojektet om koalitioner och lärande i bildandet av marina nationalparker.
– Ingen kunde då ens föreställa sig att ålen och torsken en dag knappt skulle finnas kvar i Sankt Anna, att rovfiskar minskat dramatiskt och t o m strömmingen skulle vara hotad och att yrkesfisket mist sin ställning. Inte heller den ökande turismen fanns i sikte under 80-talet då sommargästerna mest bidrog med en liten men viktig biinkomst för de bofasta, från uthyrning av enstaka stugor och organiserade fisketurer för fritidsfiskare.
Lägg därtill de senaste decenniernas prisutveckling för fastigheter i skärgården som har gett helt annan motivation att sälja än de priser som rådde då och som Naturvårdsverket erbjöd. Att det skulle komma kapitalstarka investerare som för mångmiljonbelopp köpte upp små skärgårdshemman, förutsåg ingen då…
– När planerna på nationalpark i Sankt Anna först presenterades utlöste de oro bland många bofasta eftersom det var så oklart vad en nationalpark skulle komma att innebära för dem och hur det skulle genomföras.
Nationalparken flyter i Kosterhavet och sjönk i Sankt Anna
Fyra forskare – Andrea Morf, Annica Sandström, Daniel Fjellborg och Sara Söderström – har genomfört studien. De har tagit tre försök att bilda marina nationalparker– i Kosterhavet, Sankt Anna och Nämdöskärgården – som utgångspunkt för att undersöka vad som möjliggör respektive sätter krokben för nationalparksambitioner. Resultatet av deras arbete, har bl a presenterats i Vetenskapsradion Klotet och i nr 1 av Policy Brief från Havsmiljöinstitutet och Luleå Tekniska Universitet.
– Bakom vårt intresse för de här frågorna låg dels de politiska målen att öka de skyddade marina områdena och nationalparkernas speciella karaktär, dels det faktum att det slutat så olika i de här tre fallen; i Kosterhavet lyckades det, i Sankt Anna gick det inte och i Nämdöskärgården håller man fortfarande på och förhandlar! Det klart att man blir nyfiken på hur det kommer sig, säger Andrea Morf.
Och eftersom Sverige fortfarande behöver utöka det marina skyddet (vi har internationellt åtagit oss att skydda 30 % av våra havsområden) är det förstås viktigt att vi försöker lära av misstagen och blir bättre på att genomföra sådana här processer. Det är ju ganska vanligt att förslag att etablera naturskyddsområden av olika slag blir kontroversiella och utlöser heta och motstridiga känslor. Vi ville få en bättre förståelse av sådana konflikter för att underlätta hanteringen, när man behöver lösa upp låsta positioner och hitta gångbara lösningar. Lösningar behöver heller inte nödvändigtvis betyda att skyddet för värdefull natur får formen nationalpark, betonar Andrea Morf. Det finns flera andra skyddsformer som exempelvis Natura 2000-områden, naturreservat och fågel-, fisk- och sälskyddsområden. I Sankt Anna blev den tänkta nationalparken istället ett nätverk av skyddade havsområden, baserat på Helsingforskonventionen 1974, som inom sig hyser olika typer av skyddsområden.
Stormig start på processen i både öst och väst
Egentligen startade processerna ganska lika på både öst- och västkusten, finner forskarna. Nämligen i motstånd och oenighet dels om vem som ska ha rätt att bestämma över områdets resurser – staten eller fastighetsägarna – dels om traditionella näringar kontra turism och friluftsliv.
Det bildades på båda ställena snabbt starka grupper av motståndare (forskarna benämner dem koalitioner) till nationalparkstanken. Men därefter såg utvecklingen helt olika ut. Västkustens fortsatta diskussioner och det gemensamma lärandet som kan förändra människors uppfattningar, kom aldrig till stånd i Sankt Anna efter ett fåtal stormiga möten. Några forskare var aldrig inblandade och inga medlande personer visade sig. Sara Söderström, som gjort intervjuer 30 år senare, menar att strandningen både berodde på att det aldrig blev tydligt hur en nationalparkslösning kunde se ut och att fisket var den stora stötestenen men att det också fanns ett förödande kollektivt minne som förhindrade konstruktiva samtal.
Uppförsbacke i Sankt Anna sänkte processen
– Det var ett minne av införandet av det fria handredskapsfisket i området som uppfattats som ett uppifrån påtvingat ingrepp i fiskarnas försörjningsmöjligheter. Även inrättande av naturskyddsområden hade upplevts som inskränkningar i äganderätten av en överhet utan förtroendekapital. Att staten budade till sig en fastighet som blivit till salu på Lammskär i samma veva som nationalparksplanerna hade aktualiserats skapade också ett sår i bygden.
– Man började helt enkelt i en uppförsbacke i Sankt Anna, konstaterar Sara Söderström, och det i kombination med otydligheterna och några starka och dominanta motståndare till nationalparksplanerna, gjorde att man egentligen aldrig kom särskilt långt. Naturvårdsverket ville inte påtvinga lokalbefolkningen någon nationalpark och de bedömde att motsvarande naturvärden kunde skyddas enklare på annat håll. De drog sig därför ganska snart tillbaka. Kommunen hade aldrig varit särskilt engagerad i planerna och statliga företrädare som skulle driva processen hade inte på förhand ett starkt förtroende att luta sig mot.
Inga aktiva nationalparksplaner i Sankt Anna idag
Därmed rann planerna på en marin nationalpark i Sankt Anna ut i sanden. Idag finns den fortfarande kvar i Naturvårdsverkets nationalparksplan LÄNK men utan avsatta pengar och utan prioritet. Inte heller Länsstyrelsen i Östergötland bedriver något aktivt arbete i den riktningen.
– Förutsättningarna är också radikalt förändrade påpekar Andrea Morf. Fastighetspriserna i skärgården är idag på helt andra nivåer än de var för 20-30 år sedan och Naturvårdsverket har inget kapital i den storleksordningen att sätta in för att betala fastighetsägare som eventuellt är intresserade av sälja till en nationalpark.
Vad skulle krävas för ett nytt nationalparksförsök?
Så vad skulle krävas om det idag fanns önskemål om att försöka bilda Sankt Anna nationalpark?
– Jag tror rent allmänt att de är svårt att tala om miljöskydd i skärgården isolerat från de dagliga levnadsvillkoren, säger Andrea Morf. Man måste se till helheten och möjligheterna att leva och försörja sig i skärgården, så´nt som service, kollektivtrafik, tillgång till skola, vård och omsorg, affärer osv. Sedan hänger det på vilka aktörer det finns idag och hur de ser på att skapa en nationalpark i dagens läge, menar Andrea Morf. Sankt Anna är inte unik ur ett naturvårdsperspektiv och man har ju redan en viss typ av lokalt förhandlat och accepterat skydd (HELCOM) Frågan för förvaltare och andra intressenter är i så fall vad just en nationalpark skulle tillföra som inte befintliga verktyg och processer redan erbjuder och vad det skulle betyda i vinster och kostnader för olika aktörer, inklusive Naturvårdsverket.
Öppna, jämlika processer och genuint intresse för platsen
OM det ändå skulle finnas ett sådant intresse erbjuder forskningsstudien hjälp för de som vill driva en nationalparksprocess. Det gäller att ta reda på vad olika grupperingar av berörda individer – inte i första hand formella organisationer – har för mål, attityder och behov och att väga in tidsperspektivet på flera sätt; dels vad som hänt i det förflutna, dels att låta processen ta så lång tid att man hinner lära av varandra och skapa förtroende. Det är också viktigt att välja rätt mötesformer; stormöten kan fungera för information och överblick men för djupare diskussion och problemlösning krävs mindre grupper. Det är också smart att försöka lösa enklare frågor först och ta det steg för steg.
Förtroende och respekt är två andra nyckelbegrepp i arbetet och det innebär att processen måste vara öppen, jämlik och genomskådlig för alla och även de med mindre makt och talförhet måste komma till tals. Det är bra om arbetet leds av neutrala ledare som är allmänt accepterade redan från början. Slutligen är det ömsesidiga lärandet en förutsättning för att man ska kunna få en gemensam kunskapsgrund och bild av problemen. Där spelar självklart vetenskapliga rön en stor roll men även erfarenheterna hos alla de som levt och lever och använt/använder det aktuella området måste finnas med och tas till vara.
Därutöver krävs ett genuint intresse för platsen och lokalsamhället samt resurser och förmågan att leda och medla.
”Lyckas man med detta kan Sverige få fler väl förankrade skyddade havsområden”, avslutar Andrea Morf sin och forskarkollegorna Annica Sandström, Sara Söderström och Daniel Fjellborg, sin artikel Krokiga vägar mot marina nationalparker i tidskriften Havsutsikt. (Läs hela artikeln här)
Vetenskapsradions program Framgångsreceptet för att skydda havets mångfald kan du höra på appen Sveriges Radio Play om du går till P1/Vetenskapsradion Klotet 25 maj 2022.Vetenskapsradion Klotet (ons 25 maj kl 14.04) https://sverigesradio.se/avsnitt/framgangsreceptet-for-att-skydda-havens-mangfald
Morf, A., Sandström, A. (2022). Koalitioner och lärande i konflikter kring marina nationalparker. Havsmiljöinstitutets Policy Brief 1/2022. Havsmiljöinstitutet och Luleå tekniska universitet. Göteborg. https://havsmiljoinstitutet.se/digitalAssets/1806/1806128_hmi_pb_1_mpa_2200523.pdf
Morf, A. Sandström, A. (2021). Krokiga vägar mot marina nationalparker. Havsutsikt 2021:2. https://www.havet.nu/havsutsikt/artikel/marina-ationalparker
De fyra forskarna som gjort forskningsrapporten är::
Andrea Morf, Havsmiljöinstitutet
Annica Sandström & Daniel Fjellborg, Luleå tekniska universitet
Sara Söderström, Södertörns högskola