Publicerat 2023-05-01
Som avtalsparter i Helsingforskonventionen från 1974 och Osparkonventionen från 1992 är Sverige bundet av internationell rätt att arbeta för att nå konventionernas mål. Idag kräver också EU:s havsmiljödirektiv havsregionalt samarbete och det sker inom ramen för genomförande av dessa konventioner. Inom Helcom och Ospar samarbetar regeringskanslier och förvaltande myndigheter i EU-länderna
Att Sverige har pekat ut det som skyddsvärt, att det har fått gränser och märkts ut som ett Helcom-MPA – marint skyddat område – inom ramen för en internationell konvention – Helsingforskonventionen som nio Östersjöländer + EU skrivit under – betyder INTE att Helcom-MPA S:t Anna – Missjö automatiskt har något skydd. Inom Helcomarbetet är det s.k. ”soft law” – mjuk lag – som gäller, konstaterar Linda Rydell på Havs- och vattenmyndigheten (HaV) som ansvarar för delar av Sveriges arbete inom Helsingforskommissionen (Helcom). Om landet som pekat ut ett område som skyddsvärt inte skyddar det, väntar vare sig skadestånd eller böter.
– Ska det bli något SKYDD för ett område måste det få en juridiskt bindande formell skyddsstatus, konstaterar Hedvig Hogfors, även hon handläggare på HaV och med fokus på bl.a. MPA:na.
– Syftet med MPA-områdena är att konventionsstaterna ska peka ut områden runt Östersjön, som tillsammans ska bilda ett representativt och funktionellt nätverk av olika typer av särskilt värdefulla naturområden, och sedan se till att de får det skydd de behöver, berättar Hedvig Hogfors på HaV. Att ett område betecknas som Helcom-MPA, Marine Protected Area (marint skyddat område; tidigare benämnt BSPA, Baltic Sea Protected Area) – innebär inte att det faktiskt har ett skydd utan att den ansvariga staten ska se till att det FÅR ett skydd antingen som nationalpark, naturreservat, Natura 2000-område eller med ett biotopskydd.
S:t Anna-Missjö-området är ett av Sveriges 31 Helcom-MPA. I dagsläget är ungefär halva området skyddad genom de naturreservat, Natura 2000-och fågelskyddsområden som finns inom dess gränser. Det gäller t ex Missjö naturreservat och S:t Anna naturreservat. Det är länsstyrelserna, som företrädare för svenska staten, som ska se till att skyddet i dess olika former kommer på plats.
Målet är att så mycket som möjligt får ett formellt skydd
– Vår strävan ligger helt på att försöka få MPA-områdena täckta med lämpliga skyddsformer för det är först då vi kan göra skillnad, understryker Hedvig Hogfors. Med de olika skyddsformerna följer också skötsel- och förvaltningsplaner och pengar avsatta för ändamålet. De flesta länsstyrelser har också lyckats skydda mer än halva MPA-området.
Utvecklingen inom MPA-områdena följs upp av Helsingforskommissionen som kollar hur länderna lyckas både med att peka ut representativa områden och att skydda de som redan pekats ut. Men länderna riskerar inga tunga repressalier om det visar sig att de har misslyckats i sina syften. Helsingforskonventionen innehåller ytterst begränsade sanktionsmöjligheter.
Till hösten kommer en mera djupgående uppföljning och utvärdering av konventionsstaternas arbete med sina MPA:n att starta. Det handlar om ett 5-årigt projekt som beviljats medel från EU:s Horizon Europe-fond. Sverige är en av de sju konventionsstater som deltar i projektet där de tittar närmare på hur väl nätverket av Helcom-MPA fungerar.
En samverkan som kan ge styrka inom EU
Ansvaret att skydda de utpekade Helcomområdena är bara en liten del av Helcoms arbete med att försöka återställa Östersjön till ett friskt och sunt hav med god ekologisk balans.
– Med sitt arbetssätt som bygger på enhälliga beslut och begränsade sanktioner ligger Helcoms styrka främst i att bädda för samverkan, betonar Linda Rydell. T.ex. kring att ta fram definitioner och bedömningsgrunder för olika aspekter av Östersjöns status och få dem erkända och accepterade av samtliga konventionsstater. Det är också en förutsättning för att kontinuerligt kunna följa hur Östersjöns status utvecklas och effekten av olika insatser.
– Vi kan ju också inom Helcoms ram slå ihop expertis från alla länderna och därigenom utveckla värdefulla kunskaper som sedan kan ligga till grund för gemensamma ståndpunkter i andra församlingar, t.ex. EU där Östersjöländerna kan uppträda mer enigt och därmed också bli starkare. Dessutom innebär konventionen att det arrangeras återkommande ministermöten där olika initiativ kan tas; bl.a. har ministrarna utlovat tätare uppföljningar av ländernas åtaganden.