Publicerat 2023-03-31
Den som någon gång vid samtal i Östgötaskärgården känner behov av ”name-dropping” kan alltid pröva med EWA WAHREN. Sannolikheten är stor att ett igenkännande ljus går upp för samtalspartnern; Ja HON ja, det vet jag vem det är! Och det är klart – efter 80 år på eller i närheten av Arkö har hon ju hunnit träffa en hel del av både bofasta och sommargäster och själv har hon prövat på båda rollerna. Lägg därtill ett närmast patologiskt föreningsengagemang och risken är stor att du någon gång snubblat över Ewa oavsett om du är fiskare, bonde, seglare, jägare, sommargäst, hembygdsforskare, naturälskare eller intresserad av skärgårdens fyrar, båkar och historiska segelleder.
2-åringen Ewa från Berlin, som 1939 hamnade i Norrköping, har under livet gjort en formlig odyssé genom många länder – England, Tyskland, Spanien, Sydafrika – men alltid, alltid återvänt till Arkö. Och dit planerar hon att återvända också i år så snart vintern släppt greppet och vårsolen värmt upp hennes Friggebod på ön. Foto: Lotta Lanne
Ewa Wahrens liv är ett gott exempel på att verkligheten alltid överträffar dikten. Om hon inte sutte där i soffan i vardagsrummet i Norrköping med hull och hår och berättade med egna ord, skulle storyn lätt kunna avfärdas som ”hitte-på”.
Hur kan ett enda människoliv rymma så många omvälvningar; från ensamkommande judiskt flyktingbarn från Berlin, räddad undan nazisterna efter Kristallnattens pogromer, över ett högborgerligt giftasliv präglat av resor och utlandstjänstgöring i främmande länder och världsdelar till ett 45-årigt liv som mångsysslande skärgårdshustru på Arkö? Och under samma tidsperiod hinna med att avverka en skoltid hos tanterna Sjögren i deras privatskola i hörnet av Drottninggatan och Nygatan i Norrköping, fortsätta i Pilska skolan och Östra flickskolan och lite senare åka till England för att bo och jobba hos ett professorspar och samtidigt bedriva universitetsstudier.
Väl hemma igen med språkkunskaperna i bagaget passade ett jobb som portier på hotell Dalecarlia som hand i handske liksom sommarsäsongen på en stor Mälargård med många unga utländska sommarjobbare. En sväng på Good Year lyckades hon också klämma in före bröllopet och utlandsperioden. När sedan äktenskapet, som gav henne två barn och familjenamnet Wahren, var till ända och mångsysslandet på ett skärgårdshemman tog vid, kombinerades det med yrkesarbete på Sjöfartsverket på Arkö och senare som väktare i Oxelösund.
Från ålfiske till jakt och skogsarbete
Att leva och bo i skärgården har alltid krävt multikompetens, flexibilitet och rejäl arbetskapacitet.
– Tidigare hade det förstås funnits djur på gården på Arkö, men när jag flyttade dit hade tiderna redan förändrats så mycket att det inte längre lönade sig, berättar Ewa. Sommargästerna hade blivit allt fler och de hade egna båtar och kunde lätt ta sig in till Arkösund för att handla i de tre affärer som vuxit upp där vid sidan av fiskhandlare och annan verksamhet. Men vi fiskade förstås ål och sålde till uppköpare och annan fisk för husbehov och avsalu på trakten. Jag hade dessutom höns och kaniner och sålde ägg.
– Eftersom vårt hus var vedeldat tog skogsarbetet varje år en hel del tid innan vi fått ihop de ca 17 kubik som, krävdes. Det var dessutom ett vanskligt jobb där ett felskär med motorsågen kunde leda till att trädet föll åt fel håll och det gällde att rädda sig den som rädda sig kunde. Jakten – framför allt av sjöfågel – spelade också stor roll för det egna hushållet men vi jagade även både älg och rådjur, oftast tillsammans med de andra gårdarna på Arkö. På den tiden gick det fortfarande att sälja skinn från grävling och räv och en vinter sköt vi sjutton rävar och lämnade till beredning. Idag finns ingen efterfrågan på rävskinn men ett har jag sparat, berättar Ewa och visar ett skimrande vackert skinn som pryder hennes säng.
Med korpsvart hår och röd rosett till lotsutkiken på Viskär
Men hur gick det här till? Hur kunde chefens på Loddby Sulfitfabrik dotter hamna med motorsåg i skogen på Arkö eller med bössa i en skjutskåra på en holme i skärgården?
Det är inte utan att man blir lite nyfiken på den där fabrikschefen Otto och hans hustru Maiken, som tog emot den lilla Berlinflickan med korpsvart hår, satte en illröd rosett i håret på henne och tog med henne till sommarstället på lotsplatsen på Viskär; två rum och kök i själva lotsutkiken, utan både el och vatten, men med tillgång till delad telefon i fyrhuset, där militär var placerad under kriget. De måste i alla fall ha varit helt oanfrätta av den tidens vanliga föreställningar om vad som var lämpligt för små flickor.
– Anknytningen till Arkösund berodde på min farfar Theodor Anderzén, som bodde där. Han var målarmästare och medlem i Norrköpings segelsällskap som på den tiden höll till i Lindö. Att han även hade haft någon slags kontakt med Viskär visade sig många år senare när min far skulle bygga till i lotsutkiken och rev delar av en vägg och hittade hans namn på en stock i väggen,
Familjen hade en lotsbåt av ek med sprisegel, toppsegel och fock och tunga blytackor i kölsvinet och med den kappseglade de. Pappa Otto, som var uppvuxen i Arkösund hade seglat egna båtar sedan tidigt 1900-tal, men det var hustrun som tävlade mest med Jumbo (!!?), som lotsbåten döptes till och ofta tillsammans med Axel Ohlsson från Arkö.
– Pappa byggde en pall till mig så jag kunde nå upp till relingen, erinrar sig Ewa. Min första egna båt fick jag när jag var sex år gammal. Det var en Arkösundsbyggd roddbåt med plats för två årpar och pappa sydde ett fint segel till den. När jag var åtta år fick jag en två hästars Arkimedes med löst startsnöre som senare uppgraderades till en lite större motor med inbyggt(!!) startsnöre. Båten hängde med långt in på 90-talet men nu ligger den på en kobbe och ”dör” som det anstår en sådan klenod.
Tre dräktiga tackor slutade med 60 får och en bordercollie
Det var inte bara båtarna som fördes in tidigt i Ewas liv. Redan som 4-åring fick hon följa med pappa på fågeljakt och när hon kom upp i de tidiga tonåren förväntades hon på somrarna själv tjäna ihop till sin veckopeng på Axel Ohlssons hemman. Det ledde till att Ewa numera hör till en försvinnande liten minoritet, som själv har kört in hö med oxar innan hästarna kom och tog över. Att mjölka hörde även det till de färdigheter som hon fick lära sig och i slutet av augusti när jordbrukssysslorna lättade fick hon följa med Axel i ålfisket.
– Jag fick till och med några egna hommor av Axel men jag fick själv tjära och laga dem och sätta dem runt ett par mindre öar. Det var gott om ål på den tiden, minns Ewa, och den ål jag fångade köpte Axel av mig vilket gav ytterligare tillskott i kassan. Pengarna använde jag sedan till att köpa tre dräktiga tackor när jag var 14-15 år och lite senare också en bagge. Jag förde noggrann bok över alla lamm, som fick egna namn, övervakade lammningen och snickrade mängder av burar. Klippningen gjorde jag och mamma tillsammans med gamla ullsaxar och ullen kunde sedan säljas till ett spinneri – idag är det nästan omöjligt att få avsättning för ull.
– Vid den här tiden gick jag i skolan i Norrköping men vi stannade på Viskär så länge som möjligt och då tog jag dagligen tåget från Arkösund till Östra station. Under den del av året som vi bodde i Loddby tog Axel hand om mina får som med tiden växte till en hel flock på 60 djur och vid det laget hade jag även skaffat en bordercollie.
Mångfasetterat föreningsliv som nu arkiveras för fullt
Med den uppväxten blev inte kraven som ställdes på en skärgårdshustru helt oöverstigliga. Och även om det alltid finns arbete på ett skärgårdshemman så hann Ewa på något sätt också engagera sig i det lokala föreningslivet. Arkö byalag, Arkösunds intresseföreningen och Skärgårdsföreningen är bara några exempel-Hennes nyfikenhet på gångna tider har också fått henne att kämpa för att hålla kung Valdemars gamla segelled genom Lilla Arkösundet öppen och se till att Arkö båk bevarats och numera också K-märkts. Läs mera om det här
– Föreningsengagemanget har betytt mycket för mig, konstaterar Ewa, inte minst sedan jag blev sjukpensionär och senare änka. Jag har träffat så många härliga människor i hela skärgården via föreningarna.
Och även om Ewa vid 86 års ålder ibland tänker att det är dags att dra ner på föreningslivet så går det fortfarande att träffa henne på Arkivföreningen i Kuddby där Vikbolandets fyra hembygdsföreningar samsas om ett gemensamt arkiv. Där jobbar Ewa regelbundet med samlingarna och numera med verktyg fjärran från hommor, sumpar, ullsaxar och motorsågar.
