Har du plötsligt hittat en strömming stor som en islandssill bland de andra småsillarna – då kan du ha fått en ROVSTRÖMMING – om du fångat den här i Sankt Anna eller Arkösunds skärgård. Har du däremot dragit upp den i Norduppland är det snarare en ”slåttersill” du bärgat.
I takt med att DNA-användningen breder ut sig får vi veta allt fler detaljer om naturen omkring oss vilket både leder till att växter, svampar och djur byter namn och förökar sig genom delning, Det är det sistnämnda som hänt med strömmingen. Det har visat sig att de stora strömmingarna är en genetiskt unik grupp som dessutom är uppdelad på två olika bestånd – rovströmming och slåttersill.
En stor gupp forskare har bl a studerat strömmingens genetik och upptäckt att de storväxta strömmingar som man sedan länge känt till längs viss kuststräckor i Östersjön, inte bara är ovanligt matfriska ”vanliga” strömmingar utan en genetiskt egen undergrupp till vårlekande strömming. Men samtidigt ligger det en viss sanning i att de stora rovströmmingarna är matfriska. Vetenskapliga undersökningar av maginnehållet i stora strömmingar fångande längs hela Östersjökusten visar att de äter mycket mer småfisk än förväntat och ju större strömmingarna var desto större andel fisk hade de i magen, särskilt storspigg. Annars är plankton den viktigaste födan för strömming.
Det är denna aptit på fisk som gett de stora strömmingarna beteckningen rovströmming medan den lika storvuxna ”slåttersillen” fått sitt namn efter lektiden – vid slåttern – och sitt sillika utseende. För även om sill och strömming är samma art så kan den se mycket olika ut beroende på var den lever. Sillar är oftast större, fetare och korthuvade medan strömmingen är slankare med längre huvud. Norr om Kalmar kallas Clupea harengus strömming och söderut säger man sill om samma fisk.
Sill och storspigg påverkar varandra
Förutom att strömmingsforskarna upptäckt den stora genetiska mångfalden inom arten sill/strömming så har de också studerat förhållandet mellan sill och spigg och hittat ett intressant samband mellan rovströmmingen och storspiggen. Till att börja med äter rovströmmingen mycket spiggyngel medan de uppehåller sig i kustzonen men även sedan de vandrat ut i öppna sjön verkar de hålla fast vid matvanorna. Det finns nämligen lägre förekomst av storspigg i områden där det finns gott om rovströmming.
Det har i flera år konstaterats att strömmingen i Östersjön blivit mindre och mindre samt att storspiggen ökar kraftigt de senaste årtiondena. Den minskande mängden stor strömming kan vara en bidragande orsak bakom spiggökningen, misstänker forskarna, liksom att spiggen fått minskad konkurrens om födan. Storspigg, småströmming och skarpsill äter till stor del samma föda och tillbaka gången för sill och skarpsill gynnar därmed storspiggen.
Rovströmming viktig för ekosystem i Östersjön
Rovströmmingen kan spela en viktig roll för Östersjöns ekosystem, påpekar Ulf Bergström, forskare vid Sveriges Lantbruksuniversitet, och den är därför extra viktig att bevara.
Hela den betydande biologiska mångfalden inom arten sill är troligen betydelsefull för hur den kommer att klara av de pågående klimatförändringarna, för Östersjöns ekosystem och ytterst för vårt behov av livsmedel i framtiden.